Del 2 i serien Järnjungfrun

Innehåller våldtäkt och ett mindre blodbad.

Olga den Blodiga, hånglades just nu upp av en ung gentleman hon funnit på en av Kryzashans mångtaliga vinhak. Upptryckt med ryggen mot en täckt vagn plockade hon långsamt ut hans hårda varma stake ur de randiga hosorna han bar och smekte den skönt med fingrarna. Fåglarna kvittrade mot gryningsljuset i bakgrunden men det var annars tyst omkring dom. Hon lät denne mörkhyade damernas tjuv, med sitt bländvita leende och smickrande blickar, smeka hennes kropp. Han sade något förstås, medan fingrarna gled över hennes lår, armar och hals och tonen var ju högst berömmande. Men, Olga förstod givetvis inte ett ord han hade sagt. Vem brydde sig dock? Det var ett näpet ansikte och hon hade druckit en hel del rom nu igen, så varför inte passa på? Det var permission och stridsnunnans celibatslöften gällde inte.

Järnjungfrun log charmerande och spände nu upp sin rustning över bysten för att förföra honom ytterligare. De klotrunda, marmorvita brösten vällde fram. Detta fick den unge sydrönske bardens livliga mörka ögon att spärras upp av ännu gladare kåtrus och han böjde sig genast för att kyssa dom med intensivt välbehag. Olga rufsade det tjocka krullande hårsvallet bakom hans nacke och tänkte att denne man visserligen inte kunde tala allmänspråket, men han kysstes lika bra som han kunde konsten att spela luta.

Den mörke musikanten sade något vänligt igen på sitt märkliga språk. Hon kunde se på den stilige främlingens pigga blick att han talade berömmande om hennes skönhet igen. Men så blev de abrupt avbrutna, precis innan hon skulle låsa upp höftkedjorna till sitt ländskydd.

***

"Vid Nattgudinnans blåa lår, det är Olga! Olga den Blodiga!", den enorme mannen i sin klirrande knälånga pansarskjorta bara dök upp och omfamnade den något berusade Olga bakifrån. Järnjungfrun kände hur hon lyftes upp och sattes ner igen innan hon vändes om av den skrattande jätten. Samtidigt hörde hon snabbt ivägspringande steg bakom sig, emedan den unge lutspelaren flydde från platsen i panik. Olga tittade efter honom över axeln innan hon vände sig mot denne nye aktör med en besviken suck.

Eftersom legosoldaterna hade blivit alltmer mångtaliga och fler av detta råbarkade mördarskrå strömmade till lägret dagligen hade det Svarta Bandets kompani många grannar nu. De själva hade flyttat utanför murarna för ordningens skull, men det var inga problem att få tillträde in i staden under disciplinerade former. I lägret fanns nu alltså fler än ett enda fullständigt kompani av legosoldater. Men dock fortfarande långt ifrån en armé. 

Dessa hade marscherat ner från nära nog samtliga av de kända civiliserade ländernas riken och knektarna bestod förstås av alla sorters avskum och drägg från alla väderstreck på kartan. Det fanns här veteraner från många krig, de kallades krigshundar och hade högst status och sämst rykte. Olga den Blodiga var en sådan. Det fanns här också allsköns samvetslösa hyrsvärd av okänt namn blandat med naiva äventyrare eller härdade rövare som flytt galgen genom att ta värvning. Men också lejda talangfulla svärd från barbarländerna och vildar från ödemarkerna. Dessa mer exotiska stamkrigare hade rest långväga hit för att bedriva krig mot betalning och för skalperna vilket skulle ge dem rikedom, ära och status borta där de kom ifrån.. .Men ingen visste ännu till vilken konflikt de var ämnade. Än så länge hade de bara samlats här och lägret växt och växt. Det gjorde inget, då allt denna brokiga skara långsiktigt tänkte på var sin sold, och solden var också allt de kortsiktigt ville tänka på, och solden i det rika Kryzashan kryddornas stad var än så länge ovanligt generös.

Detta var en sådan man. Den jättelike Origazam, från de Koutishka bergen. Han kallades också Besten från Kouth ibland när sällskapet var rätt. Det var en märklig person. En sådan som sökte rikedom och äventyr för sakens egen skull. Origazam var en rastlös själ som inte kunde tänka sig att köpa en plätt jord att odla eller jaga kaniner i skogarna som de flesta av hans primitiva folk gjorde i hemlandets avlägsna bergstrakter. Nej, Besten från Kouth, dräpte och slog med samma hjärtlighet som han efter striderna bälgade i sig mjöd på krogarna eller spelade brädspel med sina kollegor, de som också verkade inom dödandets skrå.

Bergsmannen var en individ som både var skrämmande och sympatisk på en gång. Origazam var inte bara stor. Det var också den hårigaste person Olga någonsin hade sett. I dunkelt ljus misstog många honom för en varulv och försökte ibland dräpa honom för det. Men han brukade ha överseende med sånt. Olga ansåg att han var mer apliknande och många brukade det ordvalet om hans folkslag. Det hade han också överseende med. Det leende kantiga ansiktet var i stort sett heltäckt av ett kortvuxet glest nästan svart hår som tycktes finnas på hela den ludna kroppen men mest på huvudet.

***

"Origazam, vi möts igen!", Olga log trött då nattens rumlande hade pågått länge och hon hade just berövats lite behagligt kopulerande i soluppgången efter en lång tids avhållsamhet. Surrandet av nattens flitiga dryckenskap hade nu på morgonen också delvis ersatts av en just påminnande bakfylla.

"Sannerligen, och jag har minsann saknat dig. Det var ju inte igår. Men jag har inte glömt när vi slogs sida vid sida i det Opiumska tronföljdskriget. Ja, det var banne mig en intressant strid vi fick där.", han fick något saligt över de djupt liggande ögonen.
"Jag säljer död och vanära på slagfältet med ett heligt syfte, Origazam. Jag hoppas att du inte glömt detta.", svarade Olga och drog sig ur björnkramen.
"Jag vet, en Järnjungfru har sin religiösa plikt. Men likväl är du här för silvret, försök inte luras söta Olga.", den hårige jätten log brett men skrattade för att skämta inte för att håna.
Olga lade huvudet på sned och log vasst menande.
"Tja, en flicka måste ju leva också. Förresten, du har inte mer rom i din bältesflaska där? Jag har fattat tycke för Kryzashans mest berömda dryck på sistone, fast tyvärr är den redan slut.", Olga hoppades döva den kommande bakfyllekänslan med mer dryckjom. Nu var hon dessutom desperat. Till och med Besten från Kouth skulle duga för ett knull.

"Kan jag ha, kan jag ha.", eller det var väl så han sa. Jätten lade sin björnramsliknande arm över Olgas pansrade axlar och ledde henne bort mot sitt tält. Detta var beläget några minuters promenad uppe på den norra sidan av lägret och avskiljt från de övriga . Det ansågs lämpligt att skilja barbarer från civiliserat folk. De kom nämligen inte alltid överens.

***

Men, istället förde barbarkrigaren svekfullt Olga den Blodiga till platsen för en envig. De kom fram till en cirkel mellan tälten av utlagd sand och rödmålade stenar i ring. Arenan var upplyst med tre fyrfat vars olja rykte och brann i det ännu skumma gryningsljuset. Olga stannade till och spärrade upp sina smaragdgnistrande ögon vaksamt. De brann till med den typiska leopardliknande blick som järnjungfrun fick när hon gjorde sig stridsberedd. Olga sneglade ryckigt åt sidorna och blev varse skuggor som gled fram mellan tältraderna.

"Jag är ledsen Olga, men någon har betalat för en kamp.", Origazam tog några steg bakåt ut ur hennes räckvidd.
"Vem?", hennes ögon ljungade grön eld..."Det är inte hederskodexen.", sade hon upprört.
"Jag är medveten om det. Men du borde också veta, Olga att silver alltid är mer värt än vänskap bland ett brödraskap som vårat. Vi tänker annorlunda än ni stridsnunnor vi som är från ödemarkerna och bergen, vi tänker på pengarna.", denna gången skrattade han inte men smålog.
"Är det dina färdigheter som ska testas eller mina?"
"Vem vet, kära Olga. Men jag har redan fått betalt till hälften så jag antar att det är jag. Det säger jag också för att jag vet att det är jag som är den skickligare, kämpen."
"Det är du inte, du är bara stor.", Olga sänkte huvudet stridslystet. "Klump.", fräste hon till argt och spände tillbaka sitt bystpansar och säkrade att det satt ordentligt låst i celibatsrustningen.

De maskerade individer som utgjorde publiken till striden satte sig i en tolvmannaring omkring den lilla arenan, tysta och stilla med benen korslagda. De bar målade trämasker föreställande odjur och demoner och svarta sidenkåpor. Olga kunde höra deras svaga nynnande och muttrande mässande genom maskernas munhål.
"Detta är en rituell strid. Jag har inte förberett mig.", hon protesterade.
"Deras arena, deras regler.", Origazam ställde sig bredbent i den ena änden av cirkeln och plockade från sanden upp en gigantisk spikad stridsklubba som väntat på honom där och vägde den nöjt i de enorma håriga nävarna.

De svartkåpade prästerna tystnade tvärt när den ende av dom som fortfarande stod upp, slog på en mindre gong-gong med en smal trumpinne. Olga lade trots allt som pågick märke till hur stillsamt det var i lägret precis i den omedelbara närheten. Det enda övriga ljudet var av småfåglar, svalor som strök över de varierande typerna av tält omkring dem. Någon med stor makt och stor penningbörs ville se den här striden. Det var ett test, inte en fälla. Någon ville se vad hon gick för. Olga förstod och ställde sig rakryggat cirka sex fot framför den håriga Besten from Kouth. Järnjungfrun bugade lätt och drog sitt smäckra svärd ur hölstret. Hon förde klingan sakta mot läpparna för att välsigna stålet. Sedan ställde hon sig stridsberedd i garde med vapnet pekande framåt.

"Striden är till döden vilket vi föredrar men bruket att skända en fallen motståndare är ett alternativ som också accepteras som en form av seger genom underkastelse.", gamlingen bakom masken yttrade det sista med en torr hes stämma, talad på allmänspråket med viss brytning.
"Vad fint, jag har alltid velat knulla henne! Då kanske du överlever ändå Olga, om du behagar mig..."
Stridsnunnan, spottade föraktfullt åt sidan.
"Sluta flirta nu, kämpa!", ropade hon irriterat men inväntade ändå disciplinerat startsignalen.

Det dröjde någon minut. Både Olga och Origazam utväxlande hotfulla blickar. Men dom undrade båda vad som dröjde. Till slut dök en ny sällsam figur upp som kom med lätta försiktiga steg gående till arenan. Det var uppenbart att prästerna alla hade väntat på henne. Det var en kvinna, kunde Olga uppfatta. Detta trots de dyrbara lager av färggranna sidenslöjor vilka stiligt veckade draperade om hennes tunna figur för att endast insinuant dölja den. Olga nickade och utgick ifrån att detta var personen som betalat för striden. Hon hyste inget agg, svärdet och dräpandet var hennes värv. Men hon ogillade bristen på valmöjligheter. Dock var detta ändå syftet hon hade tränats och utbildats för alla åren i klostret.

Olga var ett väsen ämnat för att tjäna Erlix, dödsgudinnan och hon var ett svärd för rövade kvinnor och för de utsatta. Sålunda välkomnade hon skeendet eftersom det dels var oundvikligt att en ensamresande kvinna förr eller senare drabbades av den mörka våldsamma tid de levde i. Dels för att här stod en möjlig skändare av kvinnor framför henne och detta var ett tillfälle att helt legitimt dräpa honom. Nu slapp hon söka upp ännu ett sådant tillfälle, då det hade kommit till henne istället och med löftet om silvermynt dessutom. Origazams namn viskades mellan de blodröda läpparna före en kort bön:
"Jag sänder dig ännu en vidrig själ. Må den föda mörkrets eldar i din avlägsna värld, O´svarthjärtade Erlix."

Den beslöjade utanför arenan väntade några ögonblick till innan hon nickade mot en av prästerna i demonmask.
"Strid!", han slog till i gonggongen så att den klingade till dovt.

***

Olga, fintade höger med två, tre snabba steg i den skvättande sanden och gjorde sedan en imponerade bakåtvolt. Origazam hade sett horkunzaniskans akrobatiska fäktning förut så han var inte överraskad. Bergsmannen kunde förlita sig på sin tyngre rustning i den här striden. Men, visste att han måste gardera sina oskyddade delar på kroppen som inte täcktes av brynjan och vara beredd på finter som denna. Besten från Kouth kände också väl till stridsnunnans uthållighet och återhämtningsförmåga. Kanske bättre än de flesta förstod han på ödemarksfolkets vis att detta var en kraft som Olga hämtade från de ondskefulla civiliserade gudar man dyrkade borta i hennes öströna hemland.

Så strategin var att dela ut ekonomiska väl genomtänkta slag med sitt mycket tunga vapen. Det fanns inte en chans att Olga skulle kunna blockera eller utföra parader mot den fruktansvärda kraften i den spikklubba han svingade med sina brutalt starka krigarnävar. Så stridsnunnan måste utnyttja sin rörlighet. Det såg nästan ut som en dans hon utförde dessa inledande sekunder av envigen. Men han hade längre räckvidd och det skulle bara krävas en träff. Förr eller senare borde han träffa. Han log.

Spikklubban höjdes och sänktes och han slog till sist till i ett utfall. Ett svepande hugg från södernäve till bakhanden vilket nästan upptog hela arenans diameter i sin räckvidd. Olga hoppade vigt och överraskande högt så att båda benen pekade ut diagonalt uppåt från de vältränade höfterna. Det massiva vapnet passerade under henne och gjorde ett vinande läte i sin bana. När hon landade lågt hukande i sanden hade svärdet redan skiljt Origazams ena stöveltå från sitt fäste vid det håriga underbenet. Bergsmannen vrålade med ett tjutande och lyfte sitt mäktiga vapen ovanför huvudet. Förlusten av ett knippe tår, framkallade bärsärkagång och ögonen rodnade av framvällande vrede...

Stridsnunnan visste att det skulle hända. Ett smärtsamt svidande och tillika pinsamt sår framkallade ofta den reaktionen hos barbarernas krigare. Strategier och planer i all ära, men när de slår fel krävs improvisationsförmåga och den ociviliserade Kouthiern saknade kylan till detta enligt Olga. Det var inte bara till hans nackdel. Medan vitt skum flödade från bergsmannens mungipor tycktes hans styrka och intensitet i slagkombinationerna fördubblas. Den röda dimma som nu virvlade för bärsärkens ursinniga inre blick var karakteristisk för hans vilda folk. En djurisk stridsförmåga som nedärvts genom generationerna och som nu mötte ett utbildat svärd. Det blev en kamp mellan civilisation och barbari, mellan skicklighet och styrka.

Ingen, som stod i säkerhet en bra bit bort från arenan, svajade till och kvävde ett vilt fnittrande som tycktes vilja bubbla upp i bröstet. Hon tryckte handen mot sitt bultande hjärta och darrade av spänning och förväntan!

"Döda..aaa!", röt bergsmannen vrålande. Men Olga dök under nästa hugg och manövrerade sig i flankerande vinkel mot Origazams vänstra sida. Den där han saknade den utskjutande delen av foten och tårna på. Hon högg bakom den andra foten, mot hälsenan. Besten från Kouth stöp då förstås i sanden likt en fallande koloss men hann ändå slå spikklubban i marken så hårt att man kunde känna slagets energi upp i knäna. Det gick ett sus bland prästerna som såg på...

Olga vittrade seger och följde upp men behöll än så länge avståndet. Svärdet blixtrade till igen och högg av ett skikt av kouthierns skalp så att den flög iväg av rörelseenergin liknande en hårig pannkaka genom luften, sprutandes av blod. Bergsmannen sträckte ut sin grova hand för att försöka fånga in Horkunzaniskan. Men förlorade tre fingrar på kuppen. Stridsnunnan cirkulerade vigt omkring honom men nu utan brådska. Olga hade honom där hon ville. För att återgälda hånfullheten Origazam visat tidigare, log hon och slickade svärdet med tungan med en erotisk rörelse. Bärsärken vrålade ursinnigt igen och försökte kasta sig framåt.

Men, Olga lekte med honom nu. Svärdet snärtade till en gång och Origazam förlorade sin näsa. Stridsnunnan hoppade sedan lekfullt över den rasande jätten genom att använda dennes egen grova nacke som avstamp. Olga landade bakom hans rygg. Sedan vände hon sig och sparkade ner honom så att han låg framåtstupa med ansiktet i sanden. Prästerna applåderade imponerat runtomkring. Vilken uppvisning! Olga högg nu av Kouthierns fingrar på den andra handen i två precisa hugg, innan hennes stympade motståndare lyckades kravla sig upp i knästående. Järnjungfrun fattade då tag i hans rustning. Hon drog upp ringbrynjan med en kraftfull rörelse. Den var tung förstås. Hon fick försöka igen.

Kouthiern försökte greppa om henne men nådde inte bakom ryggen och kunde inte gripa med sina blodiga stumpar. Olga tog mer sats och fick upp brynjan först till midjan. Sedan tacklade hon honom ner på alla fyra och fick den uppåt över Kouthierns massiva bröstkorg. När den tunga brynjan trögt rasslat ner så att den nu dolde Origazams vrålande näslösa ansikte och fastnat i hans armhålor, lät hon den vara så. Eftersom hon visste att han aldrig skulle kunna dra loss den utan fingrar. När Origazams kropp upp till korsryggen låg oskyddad, skar hon två snitt över hans båda baklår. Origazam kunde nu inte heller använda sina ben för att röra sig och armarna var redan insnärjda i den halvt avklädda rustningen.

Ingen, som bevittnade striden lade sin juvelsmyckade hand över munnen genom slöjan för att hålla tillbaka ett litet rop... 

Skulle järnjungfrun verkligen?

***

Horkunzaniskan drog ner bergsmannens höftskynke och blottade den märkligt hårlösa mycket breda rumpan som ju kontrasterade mot den mycket håriga ryggen. Origazam vrålade fortfarande. Inte av fruktan eller av smärtan som en civiliserad krigare skulle. Men av blint raseri. Likväl, förstod han nog inte ännu vad som skulle ske.

Olga spände lugnt sin skändarbatong i vapenbältets stroppar efter att ha stuckit svärdet i sanden så att det stod kvar där. Inom räckhåll om hon skulle behöva det mer. Hon positionerade sig sedan bakom sin motståndare och tittade noga för att sikta. Hon greppade två nävar av den pälsbeklädda ryggen och stötte sedan till med höfterna kraftfullt. Origazam ryckte till våldsamt. Hans huvud rörde sig möjligen mer av förvåning än smärta vilken han tycktes oberörd av. Men han slutade faktiskt tillfälligt att ryta. Kouthiern kunde inte se genom sin blodiga stora ringbrynja vilken hängde tungt över tjurnacken och huvudet. Men han måste ha insett genom bärsärkavansinnet att han nu skändades.

Stridsnunnan bet sin underläpp med en kåt sadistisk min och stötte in igen, vasst leende. Hon våldtog honom resolut och med häftiga snabba upprepade stötrörelser ut och in ur Origazams anus. Nu greppade hon också om de stora muskulösa skinkorna med sina behandskade fingrar. Det var en rejäl skändning, mer ett straff än ett knull. Men det syntes att hon njöt.

Slutänden på skändarbatongen gned i varje stöt skönt mot Olgas underliv genom fjällpansaret på hennes celibatsrustning. Det fyllde sitt syfte och gjorde det faktiskt skönt för henne. Hon kände en våg av upphetsning välla fram och fortsatte att strappa Origazams röv med en stegrande intensitet. Varje våg av ihärdigt juckande skänkte omedelbar belöning. Horkunzaniskan började stöna upphetsat. Det glänsande röda håret kastades omkring i rörelserna och hon gned sig allt mer mot batongen med cirkulerande vickande viga snabba höftrörelser så att den träffade rätt, rakt och precist mot klittan under hennes rustningsdel.

Prästerna stirrade chockerat på våldtäktscenen och på Olgas svettiga juckande höfter som svankade i rörelserna. Några underprästerna tycktes oroligt försöka backa undan lite från stenringen där de satt. Ingen, stirrade också under tiden och hennes ögon blev stora och förfasade bakom slöjorna. Prästen som höll gonggongen skakade sakta på huvudet och försökte få menande ögonkontakt med henne. Det fanns dock inte så mycket att göra. Ritualen var för helig för att avbryta nu. Gudarna såg på. Man kunde nästan känna deras mörka närvaro och den var som kittlande is längsmed ryggraden. Ingen, kände också av det och sneglade över axeln. Vem kunde nu säga att Järnjungfrun inte hade övernaturligt stöd, efter en sådan envig. Ingen, anande ett elakt leende i den mörka fågelflockens snabba rörelser när den än en gång passerade över arenan och fortsatte upp mot sina svalbon längs med stadsmurens krenelering. Hon rös följde den med blicken och svalde hårt.

Till slut skakade stridsnunnan till med ett sista gällt stönande skri och hon kastade bakåt med huvudet en sista gång när hon äntligen fick sin efterlängtade orgasm. Flämtandes greppade hon den darrande bergsmannens skinkor med handskarna innan hon drog sig ut. Olga smekte sig själv över halsen en gång och samlade sig under några sekunder. Sedan tog hon några långsamma steg framåt så att hon stod bredvid Origazams axlar. Den jättelike kouthiern hade skrikit sig hes men upplät ändå ett hostande ljud när Olgas skugga föll på sanden under hans bloddroppande ansikte. Hon högg ett kraftfullt snitt som delade den mäktiga ryggraden på sin fiende och lät detta bli slutklämmen på envigen. Den stora kroppen välte ner på sidan i sanden som ett fallande ekträd och förblev stilla.

Olga, rengjorde noggrannt sitt svärd efteråt med en bit trasa och återbördade det till sitt hölster. Utan brådska spände hon av skändarbatongen från sitt underliv och fäste den på ena stövelns sida.

***

"Så vad blev det för betalning nu, då?", när hon var färdig tittade hon lugnt upp mot den beslöjade kvinnan.