Fristående fjärde del i serien om Järnjungfrun Olga, den blodiga. Innehåller mest femdom den här gången.

Olga hade gått av och an utanför Ish-Hatar templet med sina stridshandskar avdragna och smällande mot handflatorna. Hon var frustrerad för det var snart permission igen och den sista innan hon förväntade sig ett större fältslag. Inför en snart annalkande möjlig vända tills dödsriket ville hon förstås hitta lämpliga samlagspartners snabbt. Ett enda pass av ledighet, det var allt. Ja, det var priset för att stiga i graderna. Med befäl kommer ju mer ansvar och allt mindre lata stunder. Så sant...

Stadsbor som såg henne där hon snabbt vände och gick fram och tillbaka, av och an, tittade undrande på den långa stridsnunnan med den blå sidenmanteln fladdrandes kring låren. När denna öppnade sig något mera ibland kunde man ana en magnifikt formad atletisk lång kropp med eggande liten klädsel. Likväl var det en mycket yppig och sensuell figur som fick det att vattnas i munnen på många. Hon såg dessutom kåt ut.

Snarare var ju detta en traditionell rustning eller snarare en form av kyskhetspansar. Använd av den legendariska Järnjungfruns oheliga orden. Det öströna Erlix-templets stridsnunnor bar dom eller snarare den döds-sekt hon själv hade stark anknytning till inom den. Det fanns dom som skulle säga att en sådan rustning snarare var underkläder. Men de var inte dumma nog att säga det till en av dessa främmande legoknektar som rörde sig bland stadsstaterna i dylika konfliktfyllda bistra tider. Oavsett kön eller ursprung för vederbörande ty sådana konversationer med den här typen av besökare i staden slutade ofta våldsamt. Olga öppnade manteln och låtsades stå och blicka ut mot gatan nedanför templet med solen värmandes över den otroliga kroppen. Hon drog händerna genom det långa röda hårsvallet. Men det gav inget resultat. Ingen vågade. Ingen i närheten åtminstone.

För ett hyrsvärd hade en slags mellanstatus eller oberörbarhet i Shemmizstädernas snarlikt halvfeodala politiska system. Frilansarna vilka saknade egendom av status, såsom slott och mark och saknade privilegier som de högborna klasserna, betraktades som jordens avskum mer eller mindre av hela sin samtid. I alla civiliserade riken. Dock, så tilläts de vissa privilegier eftersom de ändå följde krigarens väg och detta var som filosoferna uttryckte det, den äldsta lagen. Därmed hade de rätt att utmana alla öppet uttalade offörätter till replik med udden av ett svärd, dolk eller kniv. Oavsett vem som uttalat dem. Inom vissa gränser och traditioner förstås. Detta var ett privilegium som ingav fruktan med tanke på vad de ofta visat sig vara i stånd till vad gäller brutalitet och med tanke på att få kunde mäta sig med dom i envig.

De hade också rätt att klä sig hur utstuderat märkligt som de själva ville. En ganska säregen ställning i samhället skulle man kunna säga. De stod verkligen ut. Tyvärr var de också en nödvändighet i Shemmizländerna och en vanlig syn. Handelsstäderna skulle nämligen aldrig överlevt utan dom. De tolererades därför av nödens lag, som ett nödvändigt ont och man lät dom hållas så länge de behövdes. Det fanns en förklaring:

En gång i forntiden sträckte sig stora hästburna imperier över Shemmiz gröna böljande nejder. Svepandes sina domäner norrut mot det underkuvade pärlbandet av rika feta stadsstater på höglandet nära den Kouthiska gräsen. Nomader som enats under en ryttarprins slog till med våldsamma anfall som var snabba korta historiska vingslag. Eller så lyckades en Shemmizfurste ena flera hövdingar under sig för att erövra många städer tills ett ny stadsstat uppstod. Sådana vingslag var snarare bloddroppande örnvingar som höll i nån generation eller två. Tills nästa kejsardöme överraskande uppstod efter att lika plötsligt ha kommit dundrandes in från stäppmarkerna i söder eller öster och svept undan det förra.

I en evig cirkel av destruktivt våld. Det var alltså varje stadsfurstes mardröm att vakna till ljudet av tusentals hovar och åskmuller och inse att det var för sent att träna en stadsmilis till försvar. Detta fruktade både öknens tyrannstäder, stadsaristokratin på höglandet likaväl som prästkungarna längsmed kusten. Detta visste varje borgarfurste eller gille inom respektive handelshus. Att det lönade sig föga att idka handel med den sydliga gräsmarkernas mer hårdföra ryttarfolk. De som var mer lojala till sina kungar, krigsherrar och klaner än mot klingande mynt av Styxiskt silver.

Det var för stadsstaterna långt billigare att hyra in arméer tillfälligt när behovet väl uppstod och kontrakterade yrkessoldater hur vulgärt dom än betedde sig var alltid strået vassare än södra Shemmiz vilda ryttarfolk i ett land som ständigt låg i krig med sig självt. Jämfört med att träna, utrusta och motivera den egna befolkningen som då hur lätt som helst skulle kunna vända sina pilbågar mot sina herrar istället. Även om stadsbefolkningen också förstås måste göra sitt till. Man fick därför betrakta de farliga och märkliga långväga främlingar som sålde sina djupa kunskaper i svärdets konst och deras betänkliga närvaro som ett slags nödvändigt ont. Alla visste att civilisationen var högst beroende av dessa dödens handelsmän särskilt så länge som stadens själva existens för tillfället hotades av främmande makt. Såsom nu för kryddhandlarnas stad, Kryzashtan.

Olga bar ju ändå mer kläder på sig än många av de nordröna hitresta barbarkrigarna. Dessa som ibland gillade att spatsera från krog till krog över gatorna spritt språngande nakna och fylleskrålandes om nätterna. Ja, det var inte lätt för de mer konservativt lagda stadsborna att acceptera alltid. Men man hade kommit överens från början att legosoldaternas härläger skulle förläggas utanför murarna än så länge och att de fick betala tull för att komma in till staden. Men detta gjorde dom ju mer än ofta. För vilken legoknekt sparade sitt silver? Olga den Blodiga, var inget undantag.

Hon hade fått högre sold som rytteriöverste och kommenderade nu kavalleriregementet. Titeln, överste med befälet över ett regemente som tillkom denna hade varit en del av belöningen för att ha dräpt en demon, en Shemmizi-kung och dessutom satt en Is-Hatar prästinna på tronen. Belöningen gjorde att hon hade råd att tillfredställa sina begär. Men det fanns inga bordeller för damer i hela Kryzashtan.
"Förbannade håla.", hon sparkade över trappstenen.

Olgas regemente bestod till större delen av lokala Azhorii-förband, mest spejare och till en inte föraktlig del av Horkun-nomader från stäppmarkerna i öster. En sammansatt styrka av oregerliga våldsamma män som levt halva livet på hästryggen. Eftersom hon själv var uppväxt invid och stridstränad på Horkuniztans öppna men mer torra stäpper kändes det naturligt och bra att ha ett sånt befäl. I östern bestod många arméer nämligen enbart av beridna krigare. Låt vara att Olga inte var rentblodig Horkun. Nej, det långa röda håret, de gröna ögonen och den mjölkvita huden skvallrade om att hon var av bonde-härkomst. Kanske till och med slavättling som många av dom var. Det var inte ovanligt kring hemlandets få flodsystem där man ju närde sig från annat än boskap. Den andra delen kavalleri bestod av tillresta förband eller enstaka individer som råkade äga en häst från hela kontinenten. Ja, hon hade att göra med att få dom att skärpa till sig. Sen hade vi stadens eget kavalleri. Tempelmamelucker och vagnryttare. De senare var de förnämsta och dyraste trupperna och de förstnämnda kanske de mest slagkraftiga. Men de hade egna regementen.

Olgas kåt-arga gröna ögon blickade nu mot klocktornet som plötsligt klämtade till en gång innan en högljudd präst började sjunga ut sina middagsböner till Ish-Hatars ära. Det var detta som var seden bland de Shemmiz-städer som låg söder om de Kouthiska gränsbergen och ett bra sätt att hålla koll på vilken tid det var på dagen.
"Äntligen. Var är hon den hyndan?", liderligt vände hon sig mot templet för att återigen knacka på portarna när hon hörde att det var dags att öppna templet för besökare. Olga hade för tillfället en enda permission i månaden och den tänkte hon utnyttja. Eftersom hennes celibatslöften inte gällde då under denna period. En tempelvakt öppnade.
"Nu igen?", frågade han dämpat genom sin mask och mannen korsade bestämt de breda håriga underarmarna över bringan.
"Sätt dig på ditt svärd. Säg åt Siembah att jag träffar henne i badstugan om en minut."
"Kort varsel, Överste Olga. Men det kan jag inte."
"Vad menar du."
"Siembah har idag färdats till Uschmesh och det Kouthiska härlägret där på en diplomatisk resa i sällskap av våra ambassadörer."
"Ingen har sagt det till mig!?", frustade Olga.
"Nej, det har hon nog inte. Det stämmer.", vakten lät mer förvånad än road.

Olga var i hans ögon oerhört exotisk och vacker. Men det var förvirrande för honom att en kvinna betedde sig som en man. Eller värre, snarare än en man i hennes fall.
"Då vill jag samtala med Kung Ingen.", hon pekade surt på hans blåskäggiga haka med fingret.
"Vår Prästkung Ingen, är upptagen med krigsplaner.", Ish-Hatar templets ledare och överhuvud hade förvisso fått en ny titel när hon tagit ledarskapet över Kryzashtan. Tills en ny kung hittats, valts eller erövrat tronen var hon stadens Överstepräst och Kung i ett. Vakten fortsatte:
"Hon har kallat er ikväll till krigsråd. Ni kan träffas då."
"Jag vet. Men jag har permission och jag ämnar använda den då det lär dröja tills nästa gång jag får se ett par. Det var alltså Siembah tempelkurtisanen jag hoppades träffa."
"Par vadå?", Tempelvakten backade nästan av de blixtrande leopardlika ögonens blickar. Till slut förstod han.
"Ja, men kanske ni kan uppsöka en av stadens bordeller de är många och jag har hört att de är populära bland er sort. Jag menar bland legosoldater."
"Nej, jag tycker inte att era bordeller håller kvalitét nog. Jag menade inte ett par vilka som helst."
"Men, vid gudinnan måste jag stå här och förklara sånt här för en legoknekt, jag har annat att göra! Bordellerna öppnar väl snart!"...
"Jag anför, stadens Kavalleri!", Olga närmade sig så att hennes näsa nästan snuddade vaktens mask. Blicken var mer hotfull nu.
"Jo, men. På uppdrag menar jag. Ni är ju inte härifrån. Ju...", han tvekade.
"Av med masken!"
"Förlåt?"

Olga tog vakten i nacken och drog in honom bakom en pelare. Han stapplade med. Mest av förvåning. Det var inget stridsgrepp. Då hade han försvarat sig. Det var mer som ett elakt storasyster grepp och det förvirrade honom. Horkunzaniskan var alltså inte dum nog att skända templet olovandes. Även om det från hennes synvinkel var föga skillnad på det här landets tempel och bordeller. Där hon kom ifrån hade man få av den ena sorten och i stort sett inga av den andra. Så hon drog vakten bort från dess port och in i skuggorna bakom stenpelarna ovanför tempeltrapporna.

"Jag förstår inte?"...men jo han förstod när hon greppade hans skrev och upprepade.
"Mask, av nu! NU!", skrämt fällde han upp den så att den låg på hjässan. Han ville ju inte att hon skulle klämma till. Olga höll kvar pungreppet medan hon betraktade den unge tempelvaktens mer chockerade än skrämda ansikte. Han var stilig, det måste man säga likt de flesta av stadens unga män. Höknäst som många Shemmizi och mörk med nästan svarta ögon och långa flätor i skägg och hår. Lång och muskulös, däremot till skillnad från de flesta av stadsborna men som man kunde förvänta sig av en vältränad tempelvakt.
"Du går väl an och får duga. Jag har bara en kort timme om inte mindre.", Olga sjönk ner på knä snabbt så att rustningen hon bar klirrade till under manteln.
"Vid den Vingade demonens håriga lår!", utbrast Tempelvakten skärrat men hindrade henne förstås inte.
"Nej, jag har rakat dom noga i morse. Lena och släta som vävt siden från Oppira. Så häda inte och sluta sjåpa dig. Nu har jag varnat dig din dåre.", hon hötte argt med fingret. Sedan grävde hon fram hans lem. Vakten stirrade sig generat omkring men här var det fritt från insyn. Trots gatans myller bakom pelaren. Den var tatuerad och smyckad med silverringar som var bruket bland många religiösa kulters personal.
"Tja, detta får väl duga.", muttrade Olga med ett snett leende och började leka med den i handen efter att ha sneglat kritiskt på den en kort stund.

Olga inledde med att suga till under pungen. Den rakade testikeln gled halvvägs in mellan dom röda läpparna. Som redan nämnts klädde sig hyrknektar gärna uppseendeväckande och en smula vulgärt. Olga, sminkade sig därför gärna ibland. Till och med i fält. Det var viktigt att göra sken av sin stolthet, det vill säga sin fägring och charm. Lite ansiktsmåleri förstärkte effekten. Vaktens ögon spärrades upp och han gjorde ett tafatt försök att pressa undan hennes huvud. Med mycket svagt tryck. Alltför förlägen för att ropa efter hjälp och alldeles för generad för att helt finna sig i läget. Han ville ju egentligen inte ropa efter hjälp. Säkert skulle han få ett hårt straff om de blev påkomna dock. De blandade känslorna och farhågorna gav honom ångest och han rev fingrarna genom sitt hår och skägg.

Stridsnunnan drog då sin dolk och höll den mot hans blottade allt hårdare lem.
"Stilla vid alla djävlar, annars!", hon blängde upp och började suga in honom igen i munnen där han stod upptryckt invid marmorpelaren. Hållandes ögonkontakt fixerade Olga tempelvaktens blick med de vackra intensiva ögonen. Bakom den breda pelaren nedanför tempeltrappan spatserade stadsbefolkningen sorlandes förbi som vanligt på gatan upptagna av sina ärenden ovetandes om helgerånet.
"Jag är ju i tjänst!?", protesterade han med skräckblandad njutning.
"NU räcker det! Stilla din tunga.", han höll tyst efter det. Dolkens klinga låg otäckt nära testiklarna. Olga var frustrerad över att det tog tid för att få den tillräckligt hård. Kanske borde hon vara mjukare i tonen tänkte hon och sög in djupt med ett sörplande ljud. Han stönade upphetsat. Så hon gjorde honom rättvisa. Efter att ha ökat takten började den svälla och bli mer som hon var nöjd med. Det rödhåriga huvudet vaggade av och an, den rosatungan gled blött över det glänsande ollonet. Hon skrattade till rått.

"Se där du kan ju. Här, ta mig mot pelaren.", Olga slängde av sig manteln och låste upp rustningsdelarna för att låta dom falla till marken med klirrande läten. Under fjällpansaret fanns ett lager grovt härdat läder som höll de stora mjölkvita brösten i schack. Hon drog av snörningen och sen över höfterna så att hon var naken förutom armringarna och ryttarstövlarna. Olga svankade bakåt och putade med rumpan vilandes sina armbågar mot den grova stenytan. Vakten stirrade fascinerat på den förvånansvärt atletiska men ändå sensuella kvinnokroppen och de eggande runda skinkorna. Han var tvungen att lägga sina händer på hennes rygg och smeka ner över dom klämmande och sen kupa brösten skönt bakifrån.
"Jaja, skynda på.", Olga blåste hår bort från synen och himlade med ögonen.

Dom torde väl slänga honom i stadens mörkaste fängelsehåla för att ha lämnat sin post för det här syftet och vem skulle tro att han blivit tvingad? Men hur skulle han kunna motstå allt det här. Han såg sig över axeln och kusten var så att säga klar. Än så länge hade inte någon troende släntrat in mot tempeldörrarna denna morgon.
"Minst 5 minuter. Förstått?", hon såg på honom över sin axel. "Sätt igång, soldat!"...Olga vilade sen pannan mot stenpelaren och slöt ögonen förväntansfullt.

Tempelvakten tryckte in sin hårt bultande lem i den eggande rosa väntande vaginan och frustade till. Sen började han att upphetsat med juckande pumpande rörelser att stöta den in i henne bakifrån.
"Såå, duktig. Mer!", hon verkade klösa över pelaren och kramade mer runt den. Rörelserna fick hennes fasta marmorvita bröst att gunga något. Ett klatschande läte uppstod av hur vakten började att mer dunka in sin långa bastanta kuk i henne bakifrån.
"Bra där...", hon stönade gällt och kastade till med håret en gång. Han tog henne hårt nu och hon gillade att han ansträngde sig.

"Inte för högt.", vakten kupade handen om hennes mun för att dämpa de flåsande lätena som börjat övergå till stön. Hon lät honom göra så och jämrade sig mot handen. För det började bli nära. Så hon stack ner en hand mellan låren och hjälpte till med fingrarna. Andades tungt genom näsborrarna under tiden. Ögonen rullade bakåt under ögonlocken.

"Din baksida, jag älskar den. Den är perfektion!", tempelvakten började själv att flåsa ut stön och greppade de fasta höfterna för mer stöd. Hela hennes kropp trycktes mot pelaren med kraft så att hennes stora bröst plattades ut mot pelaren. Säkerligen bara en tidsfråga innan någon skulle ha hört dom. Men de var båda lyckligt ovetandes nu om allt sånt vid det här laget.

***


Så hördes ett ljudligt trumpetande. Ett basunerande dånande som ljöd darrande och skälvande över hustaken. Över de många templen och över stadens torn och broar. Krigstrumpeter. Alarm.
"Det måste vara den Kouthiska fiendearmén som kommer!", tempelvakten avbröt sitt ihärdiga knullande.
"Käften, dom är långt borta fortsätt!"...Olga gav honom en snabb ilsken örfil och drog honom i skägget.
"Ja, men det är ju! Dom kommer ju!", han gnällde till men började ändå lydigt om. Även om han hade tappat takten och rätt mycket av gnistan.
"Slutar du så går det illa. Sätt igång!"...Olga gned fingrarna intensivt mot klitoris medan hon juckade bakåt i viga motrörelser. Samtidigt använde hon hans skägg som tömmarna till en hästgrimma.

Under tiden hördes skrik och ljudet av springande steg från gatan. Panik utbröt någonstans nära ett värdshus i närheten när det uppstod trängsel. Alla ville hem för att förbereda sig. Sätta sina familjer i säkerhet genom att fly staden om det var möjligt. Var det inte det så åtminstone ge sig ut och hamstra allt de kunde hitta, vad gällde mjöl, vin och andra viktiga varor. Tumult uppstod invid torget av den anledningen. Folk roffade åt sig utan att betala och stadsvakten drog blankt. Men snart hördes ljudet av stövlar i språngmarsch när garnisonen förflyttade sig mot stadsmuren och tog positioner runtom i staden. Lugnet återkom när gatorna och gränderna verkade spärras av och successivt fyllas av alltfler soldater.

Tempelvakten kände en klinga mot strupen. Han tittade skrämt ner i Olgas finurliga leende och tillfredsställda blick.
"Jag bara skojade. Du skötte dig bra trots att jag egentligen var sugen på Siembah´s välvuxna ebenholtzfärgade tuttar, idag.", hon snurrade dolken ner i bältet med ett kallt fnitter och började klä sig.
"Nåja. Jag måste återgå till mitt. Kanske ses vi igen, Olga?", vakten rättade till de pösiga byxor han bar.
"Så bra var du inte.", fnös hon. Olga trampade sedan bestämt iväg och vidare nerför trapporna med långa raska steg. På vägen ut ur staden passerade hon väl valda platser där hon visste att några av hennes hyrsvärdskollegor ofta vistades.

"Till häst krigshundar!...skaka ruset ur era druckna huvuden det är dags att göra skäl för solden. Den Kouthiske apmannen är äntligen här med sin lusiga armé."... Den gälla rösten bar långt mellan grändernas tavernor och dryckeshus. Hon släpade ut dom hon kände igen på gatan och hällde aggressivt hinkar med vatten över deras förvirrade huvuden.
"Upp och hoppa sa jag!", Olga fortsatte gå med en stigande skara följeslagare mot stadsporten. På väg mot härlägret utanför murarna. Där hennes kavalleri-regemente ju låg förlagt. Trummor hade börjat slå våldsamt med ett mullrande läte som tycktes rulla fram och tillbaka över Kryzashtan. Det signalerandes olika meddelanden och kommandon mellan tornen och kastellen i staden. Men de var mest till för att piska upp en stämning av stridslust. Värst var legosoldaternas eget musikband som hördes stämma upp utanför portarna för att kalla till sig de som inte redan var på plats i lägret. De hade med sig instrument från alla väderstreck, alla länder och det var ren kakafoni. Det omisskännliga oljudet ingav dock en särskilt tung vresighet också. På det viset var den bra.

Olga med en handfull bakfulla följeslagare marscherade nu alltså ut ur Kryzashtans portar mot detta gnisslande, strävt kvidande ljudet och de våldsamt dunkande trummorna. Sjungandes en blodtörstig sång på sitt eget gamla språk. Hon fortsatte in mot det slarviga tältlägret en bit utanför murarna.

Vid horisonten i norr nedanför gränsbergens mörka taggiga skepnader kunde hon nu se ett stort dammoln stiga mot himlen och gamar som cirkulerade över det. I morgon skulle det stå ett fältslag på slätten utanför Kryzashtan. Olga drog på sig stridshandskarna och nickade. Sannerligen...