(Ett mer bdsm-aktigt avsnitt, innehåller maledom och bröstamning.)

***

Rakt framför Olga den blodiga, blängde svartögt hennes motsvarighet på den Kouthiska sidan mot den framstormande horden av lätt kavalleri. Ledda av en kvinna med exotiskt guldrödfärgat hår, klädd i mycket lite. Befälet över Izm-prinsens högra flygel var en äldre skalligt gamliknande hjälmlös man sittande på en kamel surmulet ätandes ett rött äpple. Han anförde ett elitregemente tungt rustade Mamluxriddare. Denne generals namn var Robustus av Ancari och han visste att hans trupper denna dag för ett fältslag i Shemmiz var för alltför få. Så, den Kouthiske ädlingen beordrade inte något motanfall. De hade en annan plan. Ty, det var meningen att de skulle vara få. De var bara ett bete. 

Han vände sig självsäkert tuggande. Mamluxerna satt lugnt i sadeln uppställda bakom honom. Deras påfågelprydda hjälmar med Is-Hatars tecken på glittrade i solen. Deras tunga naket blottade bröst på ena sidan harnesket var fint inoljade och glänste aptitligt. Man valde ut Mamluxriddare efter skönhet, och byststorlek. Men de var tyvärr skulle många, men kanske inte riktigt alla säga stympade, på ena sidan av bröstkorgen. Få kände till orsaken. Men, här skyddades den sidan av solitt fjällpansar så detta sår under rustningen syntes inte och var föga känt. Istället bar de ett försilvrat stålbröst format till sin motparts like över det området. Den nakna vänsterskuldran var skyddad av en rund vackert ornamenterad stålsköld som dom bar över axeln och ryggen. Huvudvapnet var dock ryttarlansen. Efter det sabel, i kombination med skölden. Deras ansikten doldes delvis av hjälmarnas visir men man kunde se att de rabblade sina besvärjelser nu. För att bruka den speciella hemliga stridsmagi som kännetecknade deras tempel. Robustus skrattade till och tittade på det nakna bröstet på den närmaste. En särskilt vacker ryttare. Hon, reagerade inte utan bara drack en stridsdryck från en liten flaska och gurglade. Som en ytterligare förberedelse inför striden. 

De var förslavade krigare och slagfältshäxor. Även mycket vackra att se på. Mamluxriddare blev uppfostrade i speciella krigsskolor från könsmogen ålder. På många sätt var de stridsnunnor precis som Olga, men de var inte alls som Järnjungfrur. De var alltså olikt dessa på alla sätt förslavade till skillnad från Erlix-kultens stridsnunnor. Den andra aspekten av Mamluxkavalleri var deras stridsmagi. De använde svartkonst i hög grad och detta var sanna källan till deras styrka. Deras tempel hyrde ut dom till krigsherrar på villkor. De var sålunda inte legosoldater. De var snarare tempelriddare som kämpade för Is-Hatarkultens utbredning. När de inte låg i fält, hölls de inlåsta i sina tempel för att dyrka gudinnan, och utveckla sina färdigheter. De avlades till sitt värv precis som sina väl utvalda hästar. Dessa var särskilt stora och kraftfulla djur. Mycket aggressiva och starka. Avlade genom svartkonst i templet precis som sina ryttare. Det var därför Mamluxriddare hade jättinnors storlek. Minst sex och en halv fot långa som en standard. Somliga, och de blev oftast kaptenerna i en skvadron växte till dryga sju eller till och med åtta fot. 

De flesta Mamluxriddare kom från östra Shemmiz ökentrakter eller från slavmarknaderna. De kunde sålunda se ganska olika ut vad gäller ögonfärg och hudfärg. Men de färgade alla sitt hår blått och höll det i samma ordning, långt och utslaget över ryggarna. Deras lydnad till templet och sina anförare var närmast total och fanatisk. Så länge som denne inte bröt mot gudinnans heliga bud. Robustus åt en ny tugga av äpplet medan han stirrade på det runda smäckra bröstet han valt ut som objekt. 
"Du har feta pattar, slyna. Vi tar en omgång sen om du överlever.", hon stirrade på honom men nickade bara kort igen. De övriga vackra ansiktena bredvid längsmed linjen rörde inte en min utan greppade bara sina vapen hårdare.
Hade han givit ordern, skulle dom alla fällt de tunga lansarna och mött fienden oavsett antalet med ett våldsamt plötsligt kavallerianfall. De var dock inte självmordstrupper. Efter att ett antal systrar fallit, kanske en på tio eller något fler, drog de sig alltid med disciplin tillbaka enligt templets och Is-Hatars heliga bud. Men idag skulle de inte användas på det här sättet. 

Faktum var att detta var inget annat än en fälla och ett bakhåll. Istället för att beordra motanfall snärtade General Robustus till med sin dolk så att äpplet flög och pekade med spetsen mot den vilda anstormningen av legosoldater som nu kom ridande mot dem. 
"NU!"...Hans order kastade fram bergsmännen som myllrade från sina hukande gömda positioner bakom Mamluxernas hästar. Detta var en fälla.

Kamelen snurrade sig en gång och brölade argt medan Robustus av Ancari ivrigt tuggade på ett nytt äpple som han stuckit på sin dolk. Olga, uppmärksam och alert såg dock hur apmännen kom framrusandes från mellan ryttarnas led. De hade dolt infanteri bland sitt kavalleri. Ett gammalt knep som kunde överraskat dom flesta. Men det var inte en ovanlig taktik i Horkuniztan. Järnjungfrun lät sig inte lockas in i myllret av ludna bergsmän som hastigt formerade sig några led framför raden av Mamluxriddare. Med sina långa spikklubbor och tunga stridsyxor redo att möta dom. Det och morrande huggtandade käftar som dröp av tuggad fradga.

Apmännen bar inte rustning av tradition, bara djurskinn och pälsmössor. Men hon visste sedan länge hur modiga och vildsinta dom var. De skulle ge hårt motstånd. Barbarinfanteri kunde man säga kombinerade lätt infanteris rörlighet med tungt infanteris förmåga att attackera. De var bra defensivt också, men bara om de hade goda sköldar och rustning. Det låg dock inte i deras natur att vara defensiva och de hade en tendens att trötta ut sig själva fort genom sitt medfödda raseri. Bergsmännens legendariska styrka och tyngden i deras vapen skulle däremot ha utklassat hennes lätta kavalleri i den här typen av sammandrabbning och sedan skulle Mamluxrytteriet kunna gå till motanfall och rensa upp. Järnjungfrun, reagerade snabbt och valde därför att vika undan. Olga drev våldsamt sin häst åt vänster och vrålade. 
"TILLBAKA! Det är en fälla!", och den väldiga pilspetsen av hästar och beväpnade ryttare började vika undan följandes sin Överste. En dubbelyxa kom under tiden flygandes och krossade skölden på ryttaren bakom Olga med hans arm bakom den. 
"RID, sa jag RID till vänster!!!"...hon sparkade sina sporrar i hingstens sidoflanker. Större delen av formationen avbröt förvisso anfallet relativt smärtfritt medan andra fick hålla in hästarna och styra om med visst besvär. Fler tunga kastvapen kom snurrandes genom luften. En stridsdiskus kastad långt av en armstark apman krossade huvudet på en stäppryttare. En slägga visslade förbi bakhasorna på hennes häst och rev upp djupa spår i marken där den landade. 

Olga ångrade redan att hon inte ridit bort undan från striden, längre åt höger istället. Men instinkten hade sagt henne att detta skulle vara det förväntade draget. Det gick inte heller att bara stanna och vända. De rörde sig för snabbt och det skulle leda till kaos, kanske sammanbrott i disciplinen. Hon tyckte sig se några av påfågelsryttarnas väpnare hålla pilbågar redo i sadlarna på den högra sidan så kanske hade hon rätt. 

Bredvid Olga, red fortfarande Atientis av Lacadon nu med en pil i skölden. Han vrålade till henne. 
"Har du ändrat din plan, Olga?"
Hon skrek tillbaka medan de red för livet. "Jag såg ormar bland hästarnas hovar. Vi rider runt mot huvudet." 
Atientis förstod. Ibland föreställde han sig själv en armé uppställd så här inför ett fältslag som liknad vid en tänkt orm av demonisk storlek. Om huvudet högg, hugg svansen. Så hade Olga lärt honom. Om svansen piskade, slå huvudet. Så hade stridsnunnan i sin tur lärt av sin egen krigsmästare en gång. Detta hade varit råbarkad gammal legosoldat ursprungligen en av vandringsfolket som lärt upp henne mest för att han tyckte att det var kul och han fick ha sex med henne. Ännu ett av dom där undantagen som hennes kloster tillät, lärare och elev förstås. Om både svansen och huvudet attackerade. Slå mot ormens buk. Så, Atientis ansåg att manövern ändå var ganska logisk enligt dom tankarna. 

Atientis som var en herrelös riddare vilken fallit från sina gracer hade hellre velat storma på i kavallerianfallet. Det fanns ära att rida in i sådana, oavsett utfallet. Men, så cyniskt stred tidens legosoldater det hade han fått lära sig. De hade inte samma föreställningar om ridderlighet. De brydde sig föga om sorgsna barders sånger och att få sitt namn nämnt i poem om mod, hövlighet och dödsförakt. Som var mycket populära på den här tiden skall tilläggas. Nej, de brydde sig bara om affärer. Fast, inte ens Atientis skulle ha följt sådana riddarkoder numera. Han var vad han var nu, ett simpelt hyrsvärd även om han en gång var född som tredjeson i en riddarsläkt. Det här handlade om att vinna och det enda legoknektar ville erövra var soldatsold och plundringsrov. 

Olgas manöver lyckades. Till största delen svängde sig hennes regemente undan och vek sedan in mot centern istället i en vid båge. Där inte apmännen stred. De fortsatte rakt in i Kouthiernas utspridda Azhurri-bågskyttar. Dessa kastade sig förstås överraskade bakåt i vild flykt för att ta skydd bakom sin egen sidas skyddande mur av infanteri. Men Olgas ryttare sablade ner några av dom innan barriären av spjutspetsar och svingade svärd fick Kryzashtaniernas hästar att stegrande stanna upp sitt tämligen improviserade anfall. Järnjungfrun var inte lika rädd för de Kouthiska svärdbärarna. De var å andra sidan defensiva till sin karaktär, mest där som stöd för det egna rytteriet. De var förvisso kanske mer effektiva mot kavalleri just i egenskap av att vara defensiva. Men man behövde inte slåss mot dom. Man kunde rida iväg från dom också. De stod oftast och höll position eller rörde sig långsamt framåt i slutna led, sköldarna överlappandes om varandras i täta formationer även om de attackerade. Olga snurrade sitt blodiga svärd ovanför huvudet innan hon vrålade kraftfullt. Hennes ljusa men starka röst hördes långt.
"Reträtt!"...kavalleriet mullrade sedan tillbaka mot de egna linjerna. Man kunde säga att deras anfall hade misslyckats. Men det oförutsägbara resultatet hade ändå blivit att Kouthierna fick se många av sina bågskyttar bortdrivna från slagfältet medan Kryzashtanierna knappt förlorade annat än sin svett. 

***

"Åh, det blev inget. Hon måste ha sett oss. Ja, dessa apmän är kanske svåra att missa.", Robustus av Ancari såg förvånat på hur anfallet plötsligt ändrade riktning och liksom studsade  innan de nått fram till hans med möda gillrade fälla. Apmännen hördes vråla av besvikelse och hötte med sina håriga nävar åt dammolnet efter Kryzashtaniernas bortgalopperande rytteri. Robustus vred sig bakåt i kamelsadeln för att spana in sin favorit Mamlux igen. 
"Då tar vi en omgång. Detta var frustrerande så jag behöver lite distraktion. Det går snabbt.", han hoppade ner från sadeln och vinkade fram Mamluxriddaren. Hon tittade på honom och bet läpparna så dom vitnade men visste att hon bara hade att lyda. Hon lämnade lansen åt sin stridskamrat och rasslade ner på marken. Robustus log och kastade bort äppelskrutten. 

Mamluxriddaren var nog nära sju fot lång medan han snarare krum i ryggen och sex fot eller mindre. Ändå inte en liten man för tidens era. Men ädlingar åt ju bättre än sina undersåtar hemma på ägorna i Kouth. De var i regel längre än bondebefolkningen som i sin tur var längre och fetare än plantageslavarna. Detta var förvisso en annan typ av slav. Han greppade det stora bröstet och vred om vårtan hårt. Hon hördes gnälla till men förblev i givaktställning. 
"Namnet?"
"Tilawarashia", svarade hon med hög stämma och stirrade rakt framåt. Hon var en mörkhyad skönhet kanske från Kuksh-regionerna i söder. Men ögonen var gråblå som havet och hon hade snarare en ljust brun och varm ton i färgen än mörkt svartglänsande. 
"Ursprung?"
"Atalas-öarna", blev svaret.
Robustus förvånades. Detta var öar som låg mycket långt norrut. Han gissade att hon förts söderut av Ztringaran-pirater eller tagits som rov i stamkrig med Pittier eller Vajneir-sjökrigare. Han visste att dom inte var lika förvildade som sina grannar om än primitiva säl och valrossjägare. Men deras ursprung tvistade de lärde om...
Robustus flinade och knackade på stålbröstet på den andra högra sidan. Men han kommenderade henne inte till att blotta det. Bättre att behålla illusionen om att hon hade två. 
"Du är en eländig kåt slyna."
"Ja, min General.", hon gjorde en snabb honnör mot visiret och tog av sig hjälmen.
"Kyss min dolk."

Tilawarshia böjde sig genast och slickade eggen av det långsmala vapnet. Det dröp fortfarande av äppelsaft men handlingen var ändå surt förnedrande. 
"Jag tänker nog skära lite. Du har så vackra läppar.", hennes blick studsade upp nästan lite skrämt.
"Ja, min General. Men buden tillåter endas ytliga snitt."
"Då skiter vi i det."...flinade han och hölstrade sin dolk och spottade i hennes panna.
Hon blundade med en ilsken min.
Robustus lekte med hennes bröst med andra handen under tiden utan att bry sig särskilt. Han bollade med det, greppade det och knådade det. Drog i den styvnande vårtan. 
"Det kommer ju mjölk?"
"J..ja, General Robustus ursäkta."
"Fältstol!"
Tilawarshia, rätade på sig häftigt varpå hon sprang och hämtade den från kamelen. Hon fällde ut stolen på marken och tryckte på den för att försäkra sig om att den ställts stadigt i gräset. 
"Sitt!", hon satte sig efter att ha flyttat sin kavallerisabel ur vägen så att den släpade i marken. Sedan placerade Robustus sig förtjust i amningsställning över hennes knä.

Förudmjukat tryckte Mamluxriddaren sitt stora mjuka bröst mot hans gubbigt lite rynkade läppar. Han började suga och smacka efter vårtan och rikligt med mjölk sipprade snart fram från General Robustus mungipor. 
"Ni smakar förträffligt!"
"T..tack, General Robustus.", Tilawarshia slöt ögonen oroligt medan han fick henne att amma honom och bröstmata honom. Robustus hade redan ryckt fram sin erigerade lem ur hosorna och onanerade friskt med snabba hetsiga handrörelser. 

En apman bland bergskrigarna som stod längre fram hade vänt sig om och tappade hakan av synen. Han såg helt förbluffad ut, ovan förstås vid sådana avancerade perversioner och märkliga beteenden. Ja, han kunde ju bara stirra. Men, han knuffades till av en stamfrände att istället titta framåt igen. 
"Skärp dig, vid Hanshkukmans tjugo fingrar om du vill behålla huvudet!", De ryckte båda på axlarna och försökte istället låtsas se hur fältslaget fortskred. Ja det blev nog inget av med deras väl gillrade fälla. Så dessa två likt de övriga bergsmännen kände sig snopna och kliade sig i de håriga nackarna. 
"Blir det nåt eller?", mumlade någon.
"Han ska knulla färdigt först."
"Men, han kan väl knulla efter striden?"
"Nej, nåt med tempelregler."
"Dom är konstiga flatlandsfolket."
"Jag vet. Men vi får lön ändå så det är ingen fara. Prinsen av Izm är en apman som vi. Det blir pengar."
"Jo, men det här är ju bisarrt?", apmannen vred överkommen av sin nyfikenhet sakta huvudet för att blicka bakåt över axeln och gapade igen förvånat.
"Stirra inte, dom tar huvet på dig din idiot!", stamfränden sparkade till honom på vaden och de vände sig snabbt framåt igen lutandes över yxorna.
"Jaja. Men jag hade precis fått upp min ilska ju, och nu blev det liksom en pinsam känsla av alltihopa?"
"Jo jag vet. Men dom gör så härnere.", han suckade djupt.

Under tiden drack General Robustus modersmjölk från det stora ljusbruna vackra bröstet och njöt både av smaken och anblicken av det. 
"Mm, det räcker. Nu är det din tur, Mamlux.", han reste sig upp knyckigt och ställde sig framför henne.
Tilawarshia gnydde till och torkade handen över sitt kladdiga bröst. Men nickade.
"Ja, General Robustus.", och gapade in honom i munnen. Hon visste att han gillade djupa halsknull och hade viss ångest i blicken. 
Robustus, körde ner sig djupt in i hennes strupe. Höll sen kvar det huvud så med båda händerna en lång stund.
"Underbart, duktig slyna!", han frustade till leende av känslan medan Tilawarshia stirrade in i hans rynkiga mage med pannan i kontakt med den. Hon klöktes hårt. När han började att knulla henne i halsen. Tårar och saliv började rinna emedan hon kippade efter andan. 

Några av Mameluxsystrarna skakade på huvudet medan andra som inte gillade Tilawarshia fick ett hånleende på läpparna. Under tiden utnyttjade han hennes hals med viss brutalitet dessutom och mötte hennes alltmer desperata blick uppåt med ett flin.

Robustus drog sig dock ut och daskade sitt ollon över hennes ansikte. Det fanns tidsbrist och han ville inte negliera sitt uppdrag. Så, nu sprutade han över det med ett jämrande gubbstön. Tilawarshia, blundade hårt medan sperman rann över ögonlocken. Lättad över att få andas igen. Saliv bubblade från läpparna och blandade sig med rinnande säd. 
"Tunga!", Robustus axlar höjde sig och sänkte sig andfått medan han blev färdig och tillfredsställd. Nöjd och svettig över hela det kala huvudet lät han henne göra rent med tungan. Hon slickade lydigt och svalde fort undan rinnande sperma. Tills han tröttnade.
"Så, pausen är över. Upp i sadeln.", han vände sig om fjärtade en gång och drog upp byxorna. 

"Oerhört tillfredställande.", Robustus suckade och väntade tills Tilawarshia hade ställt tillbaka stolen och klättrat tillbaka i sin egen sadel. Ivrigt torkandes sitt ansikte. Sedan gick han lugnt tillbaka till kamelen. 
"Ja, man undrar hur mycket det här påverkar. Jag tror faktiskt inte att det blir så mycket mer strid för oss idag. Vi är ju helt underbemannade på den här sidan.", Robustus klättrade upp i sadeln med en gammal mans sävlighet. 

"Pratade han med oss?", frågade den alltjämt förbluffade apmannen. 
"Nej, jag tror han resonerar med sig själv ibland."
"Hur kan en sån gammal gris leda oss?"...stamfränden var mer ilsken nu i rösten och tittade längtande bort mot den Kryzashtanska sidan. Han ville nästan kasta sin yxa ända dit. Men det var alldeles för långt förstås, så han avstod givetvis. 
"De, flatlandsfolket är födda med sina ledarskapsbefattningar. Dom behöver inte slåss om saken som våra bergshövdingar gör."
"Hur vet dom då vem som är bäst att leda?"
"Tja, han har säkert sina meriter. Det har han säkert. I civiliserade länder styr hövdingen eller generalen genom vem deras fäder varit. Dom tänker att som fadern slogs kan sonen också och om inte annat så kan ju du försöka ta hans mark och titel ifrån honom?"
"Va, nej det är för lätt det är ju en gammal man?"
"Hah!", skrattade den mer luttrade apmannen och dunkade hans rygg skämtsamt.
"Det är för att du inte förstår att du först måste slå alla som lyder under honom. Det är många vet du, flera hundra inte bara dom där storvuxna häxorna till häst där...och sen, kommer hans egen feodalherre, Kungen av Kuoth själv med sin här och hjälper honom."
"Jag trodde att jag skulle få kämpa mot hans farfar. Men nu förstår jag. Det blir ju omöjligt?"
"Bra. Slå den tanken ur hågen. Lyssna på mig som vet bättre, medan du är på besök i flatlanden så blir det nog bra ska du se."
"Ja, du har ju varit här förr. Tack, broder."...de nickade båda och suckade, den äldre med ett litet leende.

***