Del 8, sexnovellsdelen finns i början om man vill hoppa över resten som ju mest är tillbehör. :)

Olgas vildsinta gröna ögon lyste. Upphetsningen som steg emedan den oundvikliga sammandrabbningen närmade sig fick det att banka i hennes hävande bröst. Ljudet från en vägg av stål som brakar samman med en annan skulle komma. Gnäggandet av galna hästar och hovars slag mot sköldar. Det rytande vrålet som rungar över ett hav av kaotiskt våld. Väpnaren Atientis av Akvilon sneglade mot urringningen där han red vid sidan om Olga och han rättade snabbt till sitt visir så att han såg bättre. Ögonen blev stora och runda precis som det fenomen dom betraktade. Hennes klotrunda väl tilltagna bröst som verkade vara på väg att glida ur bystrustningen av hästens rörelser. Vilken sekund som helst nu, tänkte han. Närsomhelst.  Fast det hände aldrig. 

Men han sjöng också. Blodtörsten började höras som ett mörker i de sjungande hyrsvärdens röster längsmed hela stridslinjen och Järnjungfrun kunde snart höra fiendens rosslande stämmor avlägset rulla ner från gränskullarna som ett svar. De sjöng även de. På ett annat språk, med en annan melodi. Men sannolikt snarlik text. Lika hotfull. Hon var inte den enda kvinnan förvisso. Olga, lyssnade några gälla stön bland den skränande musiken och nickade. Några tog tillfället i akt. Det kanske var för den sista gången, det visste man aldrig. 

***

Lolanaz, var en sådan kvinna. Kommen från fjärran Kauthaia för några veckor sedan. Hon härstammade dock inte från dessa ångande djungler. Hon var en detta pirat. Expert på snabbt brinnande substanser och lite av en svartkonstnär som Lolanaz ju var, hade Olga den blodiga, utan krusiduller låtit henne rida med legosoldaterna och anställt henne. Sådana kunskaper kunde alltid komma till pass.

Kauthaianskan hade förskjutits av sin före detta Kapten efter en olycka ombord. Piraternas flaggskepp hade brunnit ner tråkigt nog. Men Lolanaz hade undkommit deras vrede med en snabbseglad djonkh och några hastigt befriade roddarslavar. Nu packade Lolanaz granater och svårtänt krut på två åsnor bakom sin ridhäst. Hon hade också ett par mjuka mörkhyade granater under västen och lätt tänt krut mellan låren sades det kring lägereldarna om kvällarna. Just nu blängde hon på ryttaren bredvid. Han blängde tillbaka och fångade hennes långa svarta hår i ett ömsint men fast grepp. Lolanaz log snett innan de började kyssas i sadlarna. Ja, de kunde mycket väl vara döda om några timmar så varför tveka?

Han var någon slags vilde från norr. Blonda flätor i skägget och en stor, muskulös och rikligt tatuerad bringa. Rowoulf Eisirkrigaren, bar en nästan sönderhackad träsköld över ryggen och ett tungt bredsvärd. En märklig behornad hjälm som han tog av sig snabbt för att häftigt kunna kyssa den mörka skönheten från de exotiska sydliga östanhaven. Lolanaz lät honom greppa hennes hår. Det tog han som ett gott tecken. Leendet försvann inte när han ryckte upp hennes väst för att blotta överkroppen. Hon hade en mörk nästan glänsande kopparton i hudfärgen som väckte hans begär. De fasta medelstora bröstens vårtor var djupt mörka men inte svarta. Rowoulf beundrade dom med en nickning.

Sedan spände han sitt bröst och flexade sina mäktiga armar för att imponera på henne. Hon hade inte förstått ett ord av hans dåliga Shemmizmål. Men hon bara skrattade nickande att han kunde sluta med det där, och satte tillbaka hans hand i det korpsvarta håret igen. Rowulf Eisirman som han var, uppfattade detta som uppmuntran efter några sekunders tröghet. Det kanske red några andra män runtom som också bevittnade parets uppvaktandelekar, men de struntade faktiskt i det. Både Lolanaz och Rowoulf kunde inte bry sig mindre i det här läget ändå. Hon gillade hans frostiga men muntra blå ögon. De påminde henne om stränderna hemma. Han gillade hennes smidiga midja, brösten som dallrade i sadeln och det fräcka leendet. Det ena höjda svarta ögonbrynet innan hon blinkade ena ögat.

"Ner!", han tryckte Kauthaianskan över sig mellan sadlarna och flinade åt gnyendet det uppgav. Männen runtom skrattade till också i sången. Lolanaz av Kathauia, före detta en av det röda brödraskapet red nu med världens avskum, dödens brödraskap och då kunde sånt här hända. Det var normalt. Men hon var flexibel till sin läggning. Ja, hon fann sånt här beteende i själva verket ganska bedårande. 

Rowulf gapade primitivt av njutningen när hon med en fräck blick uppåt började att suga in honom djupt in i munnen. Hennes huvud fann en rytm som motsvarade hästarnas travtakt. Den rosa tungan glittrade till och slickade runt runt ollonet med flåsande iver. Hon log sitt fräcka lite snuskiga leende igen och han greppade hennes nackhår hårdare av upphetsning. 

Först nu lade han märke till ett långt vitt ärr invid hårfästet som fortsatte upp över hjässan. Men det gjorde inget för att minska hennes naturliga skönhet. Kanske var det spåren av en misslyckad explosion. För en Eisirkrigare var sådant bara än mer attraktivt. Lolanaz kanske var liten till växten jämfört med det egna karga hemlandets fruntimmer. Men hon var trollkunnig enligt honom som inte förstod de kemiska processerna av tidens variant av krut. En svagare form än den som fanns i östern och lika svår som dyr att framställa. Men hennes magi räckte långt för Rowulf. Överlevde dom det här skulle han försöka göra henne till sin kvinna. Det bestämde han sig för. 

Hon sög skickligt, girigt åt honom, svalde honom. Rowulf kunde se sitt stora ollon avteckna sig mot hennes kindhåla när hon lät den glida in och ut igen. Lolanaz lapade igen sin våta rosa tunga kittlande upp och ner för det ådriga skaftet och verkade imponerad av den blodfyllda storleken. Eisirmannen uppgav till slut ett djupt rosslande stön av brunst när hon dök ner och istället sög in en testikel som en överraskning. 

Nästa steg var att lyfta eller snarare rycka över henne till den egna sadeln. Han tog henne lätt under armarna och satte henne prompt framför sig. Det fick henne att fnissa. De omfamnade varandra och kysste varandra hungrigt men ändå inte så hetsigt. När det kändes som om det var dags lutade Rowulf henne bakåt mot hästens nacke och började slita i hennes svarta kjolar. Några knivar föll i marken, fastspända vid låren. Men han slet fram vad han ville ha. 
"Bra, ge henne!", vapenbröderna runtom applåderade skämtsamt. Hon blängde men ignorerade dom snart. Rowulf kunde då styra in sin ljushyade grova lem in i den väntande vaginan. Lolanaz hade rakat sig helt, mycket lent. Sedan knullade han henne så i sadeln. 

De lät nästan hästen sköta rytmen faktiskt. Det passade Lolanaz bra. Kauthaianskan flåsade gnyende allt högre efterhand och kramade Eisirkrigarens mäktiga muskler med händerna. Hon juckade upp mot honom uppskattandes den långa stora lemmen i sig. Hon stirrade på hans hårda magrutor och skinande axelmuskler med stegrande begär efter tillfredställelse. Den kåta blicken gled upp över ådriga nacken och igen mot de glada mycket ljusblå ögonen. Till sist ryckte hon till av orgasmen och slöt ögonen med en knipning. 

Rowulf log stort och lyfte tillbaka upp henne för fler kyssar. Han sög hennes bröst och hals. Sen fick han henne att rida honom.  
"Vad är det för en kentaurvarelse?"
"Ja, han är ju en barbar.", skämtade någon igen bland ryttarna runtomkring.
Lolanaz flämtade till av att bli knullad i sadeln och höll sig fast om den massiva hårda manskroppen. Med armarna om den breda nacken och benen saxade om hans midja. Han hade redan kommit inne i henne och andades nu tungt men andfått leende. Som de flesta Esir på glatt humör oftast lite klurigt skämtsam. Utom i strid. Lolanaz kysste hans kind farväl med en smekning och klättrade över till sin häst igen. Rättade till sina kläder och blåste några slängkyssar. 

De slutade båda le för ett gällt härskri hördes från de främsta leden. De hade lärt sig vad det ljudet betydde. Även om det skreks på ett främmande språk och dessutom med viss brytning. Rowulf blev med ens gravallvarlig och drog sitt tunga bredbladiga svärd medan han sträckte på nacken för att försöka se över de första raderna av kavallerister. 

***

Ja, där såg man dom komma nu. Helt tydligt nu. Deras Kouthiska fanor och banér, fladdrandes i morgonbrisen över sina typiskt konformade hjälmar och spetsarna på fiendens långspjut glänste som silver i soldiset. Siluetter av stridselefanter höjde sig mäktigt över fotsoldaterna längre bort från flankerna och trumpetade så högt att det skallade dovt över fältet ända dit. De jättelika skräckinjagande långa vita betarna var guldbehängda och försedda med spikar att strida med och på deras enorma ryggar satt lansiärer och armborstskyttar redo i små fastspända torn. Rowulf var glad att han inte hade sådana monster rakt framför sig. Han förväntade sig att hugga folk från hästryggen idag. Något han alltid älskat att göra.

Men, även på den Kouthiska sidan hade man lejt mängder kompanier av Azhurri- bågskyttar. Standardvapenslaget för ängsmarkerna i hela västra och norra Shemmiz. Med sina berömda kraftfulla sammansatta hornbågar. I händerna på erans skickligaste bågskyttar. Med ett stort följe av Azhurri hade Prins Bervius av Izm kanske försäkrat sig om segern. 

Bakom de inhyrda bågskyttarna höjde och sänkte Kouthiskt tungt infanteri sina målade plåtsköldar och svärd mot himlen medan de sjöng allt högre och hetsigare och fortsatte marschera framåt. De hade börjat dunka svärdfästena mot sköldarna och det ingav en djup psykologisk effekt. Deras långa brynjor rasslade i takten till deras steg medan de rörde sig framåt snabbare nästan småspringande. 

Om deras sidor stod inte lätt infanteri och spjutbärare. Nej, det var istället Kouths vildsinta bergsmän som stod vaktandes på deras flanker. De omtalade apmännen. Som grova mänskliga björnar lunkade de fram med sina tunga tvåhandsyxor och stridsklubbor. Så hade Prinsen av Izm grupperat infanteriet. Hans eget storvuxna ludna folkslag från Izm´s bergstrakter hade fått en hedersplats verkade det som.

Bakom leden av fotsoldater red tungt rustat Mamluxrytteri och Kouthiska riddare. Det tunga kavalleriets heltäckande fjällpansar av polerat brons glittrade den här morgonen som vore det rent guld i solen. Så vackert stickande i ögonen. Med praktfulla färggranna påfågelsplymer gungandes i hjälmarna och med de stålspetsade lansarna hotfullt pekande ner mot sina fiender. Så imponerande. 
"Vilket slöseri!", ropade Olga högt och lurade fram en skrattsalva bland sina livvakter vilken spred sig genom hela regementet. Deras mycket lättare rustade och brokigt, varierat beväpnade kavalleri hade ökat takten något och började lämna den övriga Kryzashtanarmén bakom sig, tycktes det. 

Horkuniztans beridna bågskyttar, som red ibland Olgas kavalleri hade redan fällt några av de beridna påfåglarna som hon kallade dem. Detta under den inledande skärmytslingen. Deras brynjor och pansar kunde penetreras med grova, tunga pilar och det stack även många fjädrade skaft ut från shabraken som skyddade många av stridselefanterna. Samtidigt, kunde inte Azhurri-skyttarna med lätthet fälla de vindsnabba beridna stäppkrigarna ens med sina mest välriktade pilar. De skulle dock göra betydligt mer skada nu när de riktades mot mindre rörliga mål. 

Kouthierna gjorde först halt med till synes ett enda dånande stamp. Linjen stannade abrupt och då tystnade även musiken och allt vrålande. Sen hördes deras kaptener en efter en ge ordern om beskjutning och nästan omedelbart efter detta syntes ett plötsligt pilregn svärta himlen. Det susade över slagfältet som en ond vind mot Kryzasthaniernas framåtdrivande  slaglinje. 

"Attack! DÖDA!", Olga slet sin sabel med en huggormsliknade rörelse ur svärdshölstret. Härskriet skallade över hela fältet. Den grå hingsten hon red stegrade sig dramatiskt sparkandes med framhovarna och galopperade sen till blixtanfall. En våg av ryttare följde då sin Järnjungfru över ängen, med svärd och yxor aggressivt svingandes över sina huvuden. Några pilar satte sig i det flygande gräset framför hennes häst. Olga red igenom dom med ett smatter mot hovarna. Någon knekt skrek till och föll av sadeln bakom henne träffad av en pil. Sen en till.  Sen ytterligare två. Vågen av hästar rullade över kropparna framåt utan tvekan trots beskjutningen. Disciplinerat drog då Azhurriskyttarna på den Kouthiska sidan under tiden sina tunga bågsträngar till örsnibbarna, siktade och sköt en ny salva. Pilregnet väste återigen över ängen med ljudet som påminde om tusen huggormar mot dem.

Men Olga, manade på sitt lättare rörliga kavalleri i full galopp. Ju snabbare de rörde sig, ju kortare tid var de exponerade för bågskyttet. De kunde till och med hoppas rida under de framvisslande molnen av pilar vilka mycket riktigt flög över himlen och till stor del sköts ovanför stridsnunnans huvud. De flesta missade sina mål. Några ryttare föll ändå från sadeln när bågskyttarna började skjuta mer direkt och själva valde tillfälle. Men pilregnet upphörde nu. De hade kommit ur skottvinkel från centern där de flesta Azhurri-kompanier stod grupperade. Dessa bytte nu istället mål och sköt mot Kryzashtaniernas mer långsamt framdrivande mittcenter istället. De överlät sålunda åt det egna kavalleriet att parera anfallet på vänstersidan av slagfältet. 

Stormen av hovar dundrade under tiden oförskräckt framåt mot den Kouthiska vänstra flygeln som närmade sig snabbt. Den bildade en pilliknande formation som påminde om en projektil i sig självt. Längst fram i spetsen red Olga den blodiga. Järnjungfrun, en av östra stäppernas mest fruktade klingor.