Del 6 i serien om Järnjungfrun

(sexdelen är i början av novellen, resten är mer fluff om man vill hoppa över) :)

Häxeri och trolldom över Kryzashtan

Rashan tråkade över sitt spjut och lät sin vaktkamrat sova. Lägerelden sprakade en falnande men varm glöd nära stövlarna och han kunde höra hur fåglarna börjat vissla och kvittra bakom kullarna. Det var snart gryning och Prinsen av Izm´s armé hade redan börjat förbereda sig för avmarsch. Det Kouthiska härlägret var på god väg att vakna. Men inte riktigt än. Rashan suckade och kisade mot raderna av tält bakom elefantryggarna som stod närmast. Hans vakt var över vid soluppgången. Inte länge till.

Det var nu som en naken kvinna uppenbarade sig i eldskenets röda ljus. Rashan fann sig snart efter den första förbluffade överraskningen och såg in i ögon han redan drömt om tidigare under kvällen när det varit hans tur att sova. Vaktsoldaten var oförmögen att tala, det blev egentligen mest som en viskning. 
"Vem är Ni?", han lät förskräckt. Soldaten visste att detta var onaturligt. Hur hade hon passerat alla vaktposterna nedanför kullen för att komma upp hit till elefantfållan? 

Rashan hade inte alls fel i att detta var övernaturligt, en form trolldom eller möjligt häxeri. Men det var ingen grinande vampyr som log mot honom över den brinnande glöden. Nej det var självaste Kung Ingen, Kryzashtans översteprästinna av stadens Is-Hatar tempel. Detta skulle han dock aldrig få veta. 
"Jag är en vän. Är ni elefantvakten?"
"Va, nej eller jo jag vaktar dom förstås. Jag sköter inte elefanter ser jag ut som en...", den unge mannen hann inte avsluta sin mening. De svagt violetta ögonen hade redan tagit hans själ som gisslan och Ingen, hade honom i sitt våld. 
"Bjud in mig i ert läger. Jag vill veta allt om elefanter. Jag älskar dom. De är så spännande.", hon log snett och menande. Händerna rörde sig nästan som en dans över den slanka lätta kroppen. Soldaten en ung man och viril förstås reagerade med en brinnande lustfylld blick som drogs mot den och snart spelade kvickt över den upp och ned för att njuta av anblicken. 

Först stirrade Kouthinern mot det välansade, mörka triangelformade skötet. Smackade med läpparna. Sen vidare mot de lätta små brösten och in nattkylan knottrande mörka vårtorna. Det långa mörka håret som vällde sig lockat över ena axeln var som en svartglänsande våg badande i stjärnljus och månsken. Hon log igen. Han nickade jakande:
"För all del. Kom. Jag har mäsk.", han höll upp en lägel starkdoftande sprit. Hon nickade och klev in över hans sovande kollega. Denne vred sig och la sig snarkande på andra sidan axeln omedveten om faran. 
"Det finns en osynlig barriär mellan varje hem och läger upprest av människan och mörkrets makter. Visste ni det unge Kouthiske soldat?", hon smekte hans orakade kind och Rashan kände med en skälvning iskylan från fingerspetsarnas svarta vassa naglar. 
"Ja, det är därför man ber nattbön?"
"Det stämmer men sådan behövs egentligen inte. En bön förstärker endast det urgamla kontraktet."...han gnällde till för hennes andra hand hade under tiden greppat om hans hals. Rashan kunde inte se den handen. Men den var kall som döden självt och fingrarna onaturligt långa och beniga så att dom räckte om hela hans nacke. 

Bakom honom rös de halvsovande elefanterna oroligt på sig som om de hade mardrömmar. Svängde i sömnen med sina långa snablar och fnyste. Fladdrade med öronen.
"Vilka fantastiska djur."
"Verkligen.", kved han. 
"Jag vill du knullar på mig rakt framför dom. Gör som du vill. Det blir ändå det sista du gör. Klarar du av det, soldat?"...hon log med blicken fixerad på de enorma djurens skuggor bakom lägret. De stod bundna och kedjade vid pålar nerslagna i marken. 
"Det sista jag gör?"
"Ja. Jag tror det skulle distrahera deras misstänksamma natur. Få dom att tänka på annat."

Rashan nickade panikslaget men kunde i sin hypnotiserade trans inte bryta förtrollningen. Det var som en levande dröm Rashan inte kunde vakna från. Han böjde sig framåt instinktivt för att kyssa hennes svala bröst. Det var som att kyssa död hud. Men ändå så otroligt eggande. Ståndet svällde redan stegrat putande i soldatens säckiga uniformsbyxor. Kåtheten fick tungan att sticka ut mellan läpparna av sig själv och han drog den över bröstet för att suga på det. 
"Is-Hatars moln, ni är perfekt. Så vacker."
"Jag vet. Jag hoppas att det glädjer dig även om du snart måste dö.", Rashan gnällde igen av att höra detta. Men var likväl oförmögen att bryta hypnosen som förstärktes av hans egna primitiva lustar. Hon hade under tiden börjat dra i hans erigerade lem för att leka med den. 
"Ni har en stor apparat. Er familj måste vara stolt."
"Va, nej jag är ogift."
"Förstås, ni är ju ung."
"Låt mig leva?"...
"Nej, kommer inte på fråga.", hon tryckte ner honom på knä och han började genast lapa henne mellan låren. Detta framkallade ett hest litet skratt och hon rullade leende med huvudet. Rashan tittade upp och såg de långa vassa tänderna glänsa till i eldskenet. Som en katts. 
"Ni är ett monster. En häxa."
"För er, smutsiga Kouthier är jag det. Säg mig hur många byar brände ni på vägen hit?"
"Otaliga, vi har lämnat den norra delen av er provins i aska och tagit varje kjoltyg värt att beskåda tillfånga. De små har redan skickats i kedjor norrut att säljas på marknaderna i Kouths städer."
"Svin!"
"Värre än svin.", han höll med och fortsatte slicka. Hon styrde hans huvud med den fruktansvärda handen som han inte vågade titta på. De långa beniga fingrarna omslöt halva ansiktet. 

Tungan gled några gånger över skåran. Spetsen hittade snart pärlan och masserade den.
"Fingrar frun?"
"Två och ett i röven."
"Ja, givetvis.", Rashan klämde hennes svala skinkor och lekte in fingrarna för att knulla henne långsamt med dom medan han fortsatte att lapa intensivare. Först två fingrar i fittan och sen ett som han tryckte in i baken på henne. Han kunde känna hur hon reagerade och gladdes åt de första framflåsande liderliga stönen. 
"Kuk nu?"
"Nej, inte än.", hon greppade sin fruktansvärda hand hårdare om nacken.
"Givetvis."...Rashan ansträngde sig till det yttersta medan han pullade hennes våta fitta med långfringret och pekfingret och hennes anal med ett lillfinger. Han hittade en bra rytm. Återigen stönade hon till hest och verkade njuta. Rashan var förvånad över att ingen hörde dom. Men elefanterna gjorde ju också sina små ljud. Ogillande missnöjda brummande läten i sin egen drömsömn. Hade han inte bara en mardröm eller en bakfull kåtdröm? Svårt att säga längre.

"Vad är det du vill egentligen. Varför kom du hit? Bara döda mig efter att jag är färdig med det här?", han visste att den unga kvinnan eller varelsen börjat komma nära det syntes på de skruvande åmande höft rörelserna hon hade börjat göra. 
"Vill? Jag vill förstås besegra er lusiga armé och dricka ert svinblod."
"Prinsens magiker och den där konstige prästens besvärjelser skyddar honom. Ni klarar det aldrig, din häxa, din succubus!"...protesterade Rashan och väntade på att hon skulle grensla honom. Han kunde inte komma ihåg hur han hamnat på rygg. Men det hade han. På ett sätt var det som om han befann sig i en dröm. Men han visste samtidigt att det inte var vad detta var...

"Succubus? Inte helt fel kanske.", Kung Ingen, började att rida honom. Hennes ögon fick ett violett skimmer och leendet var så perverst att det inte borde höra hemma i en så ung kvinnas vackra ansikte. Men Rashan njöt. Hans händer smekte den smala midjan och kramade de lätta små brösten i händerna som citroner. Sen gled han ner den ena handen med två fingrar intryckta i hennes röv. Nu var det Kouthiern som stönade av liderlig pervers njutning. 

***

Kollegan vände och vred på sig under tiden till synes oförmögen att vakna men med en arg rynka bildad mellan ögonbrynen. Åtminstone skulle han få leva till de första gryningsstrålarna för att då upptäcka sin döde vän och vaktkamrat. Anklaga denne först för fyllesömn på sin post. Sedan inse att unge Rashan faktiskt var död. Sen beklaga sig med stort jämmer och försöka örfila denne tillbaka till liv. Men det bleka blodlösa leende ansiktet skulle aldrig mer vakna till liv. Fältskär tillkallades och man slog ett mindre lokalt alarm för att genomsöka området. Vad hade dödat unge Rashan? Hans kapten tittade på det dumma flinet från den döde och på den fortfarande stela penisen som stod i vädret, kall och blodlös precis som sin herre. De hittade inte svaret och hade egentligen inte tid att leta mycket. Inget hade stulits, ingen mer hade skadats. Kanske dog han av mäsken om den var dålig eller för stark? Eller av sjukdom. Kaptenen och Rashans kollega tittade oroligt på elefanterna som då undersöktes. 

Men de hittade inget som var fel förutom en viss svåröverkomlig oro bland dem som inte funnits där dagen före. 

****

Några timmar senare på slagfältet utanför Kryzashtan.

Olga den Blodiga, eller Järnjungfrun satt i sadeln på sin ilsket trampande stridshingst. Hennes långa hår tycktes ha fattat eld i den uppgående glödande solens strålar där det kastade sig i vinden som en vacker hetsig flamma. Den blå sidenmanteln fladdrade häftigt från hennes axlar och lät blotta det mesta av hennes halvnakna kropp. En eggande syn kunde detta ha varit. Vilken annan dag som helst. Men idag, femhundra steg framför de inhyrda legotrupperna på den högra flygeln av Kryzashtans armé rasade för tillfället en skärmytsling. Det inledande stadiet till ett fältslag mellan två bittra fiendehärar. Horkunizstans beridna stäppkrigare sköt nu prick på sköldbärande Kouthiska spjutkastare. Sina motsvarigheter på fiendesidan. Spjutkastarna dolde sig i terrängen och bakom sina sköldar. Bågskyttarna utnyttjade sin rörlighet de fick från riddjuren och sina vapens längre räckvidd. Men deras egentliga mål var mer värdefulla trupper bakom den tunna Kouthiska skärmytslarlinjen som mer var som ett hinder för dom för att komma fram dit. De pepprade alltjämt Kouthierna ihärdigt från sadlarna när de blixtrade förbi i vida glesa cirklar. För att kosta dom några billiga liv innan de båda härarna snart skulle drabba samman. Ett ögonblick som drog sig allt närmare för varje minut. Det första kompaniet, som lydde under Överste Olga själv hade börjat rida tillbaka till sina platser bakom det tyngre rytteriet emedan deras hullingförsedda pilar redan alla var bortskjutna. Hon nickade åt dom. Stolt över sina landsmäns vapenskicklighet. Men berömde dom inte för att inte väcka avund bland de övriga nationaliteter som lydde under hennes regemente. 

Hon höjde nu sin stridshandske som signal. För regementet saknade eget fältstandar. Det var så pass nytt och man hade inte förväntat sig i Kryzashtan att så många ryttare skulle ansluta sig att de kunde sätta upp ett eget. Men Olga drog blickarna till sig naturligt, alla skulle följa Järnjungfrun. Så det var inte nödvändigt att improvisera ett. Det räckte så. 

Trummor hade redan börjat ljuda över slagfältet. Trumpeter började smattra. Flaggor och banér höjdes. Skärmytslarna återvände nu dom flesta och de båda stridslinjerna påbörjade en långsam målmedveten marsch obönhörligt framåt mot varandra. Luften tycktes darra inför den kraftmätning som stundade och gamarna cirklade förväntansfulla ovanför alla dessa tusentals mördare komna från ett otal långväga riken. 

Häftigt vände hon sitt huvud till vänster för att se om någon dåre inte höll sig i formation. Hennes kaptener var en smula bångstyriga. En del kunde inte ens samma typ av språk som sin överste. Men alla fruktade hennes utskällningar och gapskrattande sarkasm, de visade sålunda disciplin. Ett stundens allvar, som kanske tycktes okarakteristiskt för dem som för bara några timmar sedan druckit stadens tavernor torra. De som inte kände till deras yrkesmässiga sida skulle kunna ha blivit förvånade. Man travade alltså framåt fienden till mötes med en bister professionalism i närmast perfekta ryttarled.

Olgas, leopardliknande vilda ögon hittade ingen sådan dåre, eller felande länk att fixera sig vid som hon kunde läxa upp och statuera exempel med så här i början. Så, Olga var mycket nöjd med detta. Det var ett gott tecken. Hon nickade och ökade takten lite. Ljudet av hundratals framtravande hovar överröstades snart av den skräniga musiken hennes regemente brukade spela om kvällarna mellan dryckesslagen. De följde snart dess takt. Marken under dom var grön och fröjdig, en välvuxen blomsteräng mellan konstbevattnade åkrar av böljande sädesfält. Landet utanför staden var fruktbart och fullt med trädgårdar, särskilt kryddodlingar som ju den här regionen av Shemmiz var känd för. Men snart skulle ängarna utanför Kryzashtan dränkas i blod. 

Om Olga visste hur många sugna blickar som blixtrade åt hennes håll så visade hon det inte. Järnjungfrun visste att hon var en skönhet. Om än en föga feminin sådan. Hon kanske inte var en sån dam man gifter sig med kanske eller önskar annat än ett spännande äventyr med. Men dom känslorna var för henne ömsesidiga. Likväl var hon i sanning en tilldragande kvinna och i sin skinande minimalistiska rustning, vilken knappt täckte den vältränade men ändå yppiga kroppen, blev hon alltid beundrad av män. Olga använde detta till sin fördel. För henne var deras hänförelse ett medel för henne att leda med. Om än en oortodox sådan. Ett verktyg att manipulera alla kåtstinna män. Hennes träning och speciella stridsmagi var ändå tillräcklig för att hålla dom på avstånd om det skulle behövas. Ja, halva regementet älskade henne också på håll och andra halvan drömde förstås om henne på nätterna. Alla respekterade dock samtidigt hennes legendariska svärdsföring. Av goda skäl. Många hade dött efter att ha vågat förolämpa Olga den blodiga.

Så, var detta en gåva av Erlik eller en förbannelse? Ibland undrade hon själv men den något skrämmande sanningen var att hon trivdes. En dödens svarta eld brann alltid i hennes hjärta. Precis som hos många av de som red henne till följes idag. Det fanns inget skäl att gå i giftermål eller att föröka sig för Olga. Det hade det aldrig funnits. Hon hade duellerat sin förste make till döds på bröllopsnatten innan fullbordandet. Full och missnöjd med vad han hade. Sedan skändat sin svärfar i hans tält. Som ändå var henne mer i smaken. Så hon slutade i kloster efter en kort flykt från hemtrakterna och blev där stridsnunna. Dödsgudens tempel hade kanske märkt henne redan då för ett särskilt blodigt öde. Dessutom hade gudarna under den tiden tagit från henne förmågan att skapa barn och kanske skänkt henne den svarta eldens gåva i utbyte. Järnjungfrurna hade tagit emot henne som elev med entusiasm och tränat henne exemplariskt. Likaväl var det alltid templets hemliga mål att försöka använda sina järnjungfrur till något som de ansåg bidrog till gott. Eller åtminstone mindre ont. Så hon blev för klostret ett instrument. En klinga dom vässat särskilt väl och med möda. För ett särskilt syfte som ännu inte helt var avslöjat för henne. Men hon hade det som ett ständigt hemligt kall. Att tjäna klostret där hon såg det möjligt. 

Detta var kanske det enda som skiljde Olga från den brokiga skara som red vid sidan om henne nu. Driften att dräpa var lika mörk hos Järnjungfrun som hos alla dessa förbannade själar som följde hennes befäl idag. Legosoldater, tidens avskum. Ja, alla tiders hatobjekt. Det var ändå bättre, kanske att sådana mörka själar som hennes egen dräpte varandra i tidens otaliga uppståndna konflikter. Såsom på detta slagfält här idag och i den strid som snart annalkandes, resonerade hon. Bättre kanske att de alla dör undan efterhand. Dräpandes sig själva och grävandes sina egna gravar. Än att vanliga mer sansade män och kvinnor fick bli deras offer eller rovbyte. Det var väl deras blodiga öde måhända. Att slakta varandra på slagfältet i tjänst åt den som betalade bäst. En handel i silver mot blod. 

Till och med på så vackra dagar som denna. Tills möjligen inga sådana som dom längre fanns kvar i tidens era. Kanske var detta gudarnas plan hela tiden i själva verket. Ingen behövde skriva ner deras öde, de visste det nog alla utan att behöva läsa det i skrifterna. De red likväl alla villigt rakt mot det. Den skamfilade yrkeskår vilken köpslog med döden. Oavsett vilken sida av den här ängen dom stred för denna dag. Red dom alla mot sitt gemensamma blodiga öde...

***